Jag har inte hört något från senaste USA-familjen på flera dagar, vilket antagligen betyder att de inte vill ha mig. Rejected. Avspisad. Tråkigt värre!

Min chef från stället där jag sommarjobbade har lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar. Han vill att jag ska komma och jobba någon vecka runt jul. Jag ska snart ta mod till mig och ringa och tacka nej. I somras lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle jobba där. Det känns lite dumt att tacka nej till jobb, men jag måste. Jag får ångest bara jag tänker på det där företaget.

I stället tänker jag bege mig ner till huvudstaden och söka lyckan där ett tag. Jag vill fortfarande åka till USA, men är trött på att sitta hemma och vänta på att något ska hända. Jag har redan gjort det alldeles för länge.

Peace.

EDIT: Ã…h, nu kan jag inte bestämma mig! Det kanske är bäst att svälja min stolthet och tacka ja. Att fÃ¥ jobba i tvÃ¥ veckor är ju inte helt fel. Det är ju enormt trÃ¥kigt där, men jag borde väl kunna bita ihop? Visst, Stockholm vore ju kul, men de enda jobben jag kan fÃ¥ är väl typ telemarketing eller McDonald’s. Det lÃ¥ter ju inte sÃ¥ roligt. Dessutom vill jag ju vara säker pÃ¥ att fÃ¥ vara ledig i över jul och nyÃ¥r, vilket jag fÃ¥r vara om jag stannar och jobbar här hemma. Hmm. Hmm… Jag skulle ju kunna Ã¥ka till Sthlm och hälsa pÃ¥ typ nästa vecka, och sen Ã¥ka hem och jobba. Sen fÃ¥r vi se vad som händer i januari. Förhoppningsvis har jag hittat en värdfamilj tills dess.

EDIT 2: Om jag ska tacka ja mÃ¥ste jag kräva högre lön! Men det vet jag inte om jag vÃ¥gar… GLUP.

De bor i ett stort hus med pool i en rätt fin suburb norr om NYC. Tvillingar, 11 år. En kille och en tjej. Mamman jobbar som psykolog, och har en egen privat mottagning på Manhattan (Coolt!). Föräldrarna är skilda, men pappan bor i närheten.

Den här familjen känns bättre än den förra. Mamman verkade smart och rolig, och inte alls lika stel som den förra jag pratade med.

Intervjun var inte lika nervös som förra gången, och jag vågade prata mer. Dock så ställde hon en del svåra frågor, och på grund av min rostiga engelska kände jag att jag inte riktigt fick fram allt jag ville säga.

Om hon vill ha mig, så tackar jag ja. *håller tummarna*

Telefonintervju med en ny familj vilken minut som helst! IIIH!

Min dag idag: Vaknade. Kollade pÃ¥ Ellen pÃ¥ Kanal 5. Kollade pÃ¥ Oprah pÃ¥ TV3. Kollade pÃ¥ Dawson’s Creek pÃ¥ TV4. Sen promenad. Gick ner till Kilafors, men orkade inte gÃ¥ tillbaka hem, sÃ¥ jag tog bussen istället. Ungefär sÃ¥.

Angående hela au pair-grejen så har familjen P inte hört av sig igen. Antingen vill de inte ha mig, ELLER så har de fel på sin telefon. Och sin dator.

Jag är trött på att vänta. Jag har varit trött på det i ungefär två månader nu, men har inte orkat gjort någonting åt det. Först nu har jag börjat fundera på att kanske göra något. Ni får se.

Nu har Dr Bombay gjort något OFÖRLÅTLIGT! Jag rasar!

De bor på Long Island, NY. 35 minuter från Manhattan, 15 minuter från havet. Två söner, 9 och 12 år gamla. Eget rum (med teve och dator) och badrum. Tillgång till bil. Många andra au pairer i närheten. So far so good. Det jag är lite osäker över är att de är konservativa judar. De går till synagogan nästan varje vecka och äter bara kosher. De sa att de gillar att han au pairer från andra kulturer för att visa barnen att det alltid finns olika perspektiv på saker och ting, så jag tror de verkar ganska open-minded ändå.

De skulle intervjua några till au pair-sökande, sen skulle de höra av sig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det mesta är ju faktiskt bra. Att bo tre mil från Manhattan vore ju inte helt fel, liksom.

Åh, vad svårt det här är!

Igår fick jag ett mejl från au pair-förmedlingen om att en familj från New York är intresserade av mig! Lite senare mejlade mamman i familjen mig och undrade vilken tid de kunde ringa mig idag. Jag svarade att jag är tillgänglig between noon and midnight CET, varefter hon skrev tillbaka och sa att jag kunde expect to hear from them.

Alltså måste jag sitta och vänta nervöst vid telefonen HELA DAGEN idag. KUL.

Men jag håller verkligen tummarna. Vill jättegärna hamna i New York!

(Skulle egentligen ha postat det här inlägget i måndags, men glömde bort!)

IgÃ¥r (läs: i söndags) byggde jag, med hjälp av min manliga rÃ¥styrka*, ihop en gigantiskt hallgarderob. Personalen pÃ¥ Jysk varnade oss för att den var “ett rent h*lvete” att bygga ihop. Men det skrämde inte mig. Sex timmar och ca 200 skruvar senare — tadaa! En jättefin vit hallgarderob med väldigt avancerad skjutdörrar!

* = min pappa

Min farmor frÃ¥gade mig idag om jag “hade problem”. Hon tyckte jag var sÃ¥ tyst och nedstämd ibland. Jag ville svara “Du! DU är mitt problem!” men jag höll mig. Till slut rapade hon och gick.

Telefonen ringer.
Jag (svarar): Hej, det är Niklas.
Telefonförsäljare: Hej, jag heter Maria och ringer från EasyShave. Jag söker Niklas.
Jag: Öh… Han är inte hemma!
Telefonförsäljare: Okej. Då får jag be om att återkomma.
Jag: Hej då!

Jag vet inte vem som var dummast — jag eller telefonförsäljaren.

(Anekdot: Vissa läsare kanske minns att EasyShave var företaget som lyckades prångla på mig damrakhyvlar för 400 kr för något år sedan)

En kom ihåg-lista till nästa fest, som enligt mina beräkningar kommer att gå av stapeln i början av januari, om jag fortsätter att festa så här sällan.

• Visa inte magen, och ta absolut inte kort pÃ¥ den (speciellt inte med andras kameror)
• Sluta prata om din vikt
• Undvik att bli anklagad för att spilla ut saker
• Försök att inte se uttrÃ¥kad ut pÃ¥ Tranan
• Lär dig texten till ALLA High School Musical-lÃ¥tar

Det var de punkterna jag kunde komma på just nu. Några tillägg?

Oj, det är faktiskt roligt att umgås. Det märkte jag ikväll. Undrans varför jag inte umgås med folk oftare? Vi säger så här: ring mig nästa gång ni ska umgås, så kommer jag och umgås med er!

Det har framkommit att folk jag inte trodde läste min blogg faktiskt läser den! Tillkännage er!

Det är ett under att jag kan stava så här bra, med tanke på mitt tillstånd.

Jag har haft det roligt ikväll, faktiskt. Tack alla!