I ett inlägg postat igÃ¥r uppgav jag att jag skulle jobba med frukt och grönsaker idag. Det var felaktigt. Jag slapp jobba med det. I stället fick jag sitta i kassan, och det är jag glad för. Jag fick nämligen ta betalt för den konstigaste varan nÃ¥gonsin — EN PÃ…SE BLOD!!!

Jag skojar inte. Det var en medelÃ¥lders kvinna som la upp en pÃ¥se full med röd vätska pÃ¥ bandet, och pÃ¥ etiketten stod det “BLOD”.

Vad skulle kvinnan ha blodet till? Vad kom blodet ifrån? Jag visste inte ens att man kunde köpa blod på ICA. Gah, så många frågor! Spekulera vilt i kommentarssektionen!

Herregud, jag har ju glömt att berätta det viktigaste! Nämligen, att min laptop är lagad! *dansar av lycka* Nej, nu ljög jag. I don’t dance (stjärna i kanten till alla som förstÃ¥r den referensen).

Jag har firat genom att tillbringa massor av tid i sängen med min allra bästa vän — herr laptop.

Nu ska jag sova. Jag måste vara utvilad imorgon då jag ska jobba med frukt och grönt hela dagen!

Idag fick jag den stora äran att vistas i frysrummet nästan hela förmiddagen. I början kände jag mig lite mesig, eftersom att jag tyckte det var jättekallt. Men så kollade jag upp temperaturen och upptäckte att det var 28 fucking minusgrader! Inte undra på att jag frös, liksom.

Idag pÃ¥ jobbet (ICA, alltsÃ¥) kom en kvinna fram till mig och frÃ¥gade efter nÃ¥got. Hon talade svenska med en brytning, och det var väldigt svÃ¥rt att förstÃ¥ vad hon sa. Det började bli lite pinsamt att säga “va?” gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng, men till slut sträckte hon fram sin inköpslista och jag andades ut och trodde att den skulle bli min räddning. Tills jag ser vad hon pekar pÃ¥. PÃ¥ pappret stÃ¥r skrivet det tämligen kryptiska ordet “SÖTMANBET”. Eeeehhh.

Efter ett ögonblicks panik kommer jag på vad hon menar. Sötmandel!

Jag kommer inte på någon bra avslutnings, så jag slutar helt enkelt skriva nu.

Det första min farmor sa till mig idag när jag träffade henne var: “Jag har grÃ¥tit hela helgen!”

Suck.

Visst, jag förstår att hon tycker det är ledsamt att jag ska flytta, men kan hon inte åtminstone försöka att fokusera på det positiva? Allt jag kommer att få uppleva, liksom. Det är ju inte så roligt att hälsa på henne om hon bara ska gråta hela tiden. Jag vill inte vara självisk, men det är faktiskt inte så lätt för mig heller. Jag behöver stöd och uppmuntran, inte massa negativ energi.

Hon sitter och kollar på Cops varje kväll och snyftar. Hallå liksom, jag ska inte bo i någon knarkarkvart och ta hand om en crack-horas oäktings-barn.

Hmm. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska blogga om elefantonani, bankkort eller pedofilfångst.

Så där. Jag ringde nyss till min nuvarande arbetsgivare och berättade för honom att jag är på väg till USA. Det var lite läskigt, och jag var nervös innan, men det gick bra. Jag har redan blivit mycket modigare! Super!

Förresten så har jag hittat min värdmamma på Facebook. Jag är så himla sugen på att bli vän med henne, men det vore nog inte så smart. Jag dricker ju alkohol till och med på min visningsbild.

Apropå Fejjan, som jag brukar kalla det, så ser jag redan fram emot att få lämna nätverket Sweden och gå med i nätverket Silicon Valley i stället. Så mycket coolare!

Jag chattade med en av familjens tidigare au pairer ikväll, en kille från Frankrike. Meghan, my future host mom, sa till mig att min engelska redan är bättre än hans, även fast han har bott i USA i ett år. Jag trodde inte riktigt på henne, men nu när jag har pratat med honom så måste jag faktiskt hålla med. Det känns bra.

Hur som helst sa hade Victor, som han heter, bara bra saker att berätta om familjen och området. Alla hans au pair-kompisar hade varit avundsjuka på hans fina rum och all fritid han hade.

Det viktigaste jag fick reda på var att det fanns en liten tv i au pairens rum. Jag var lite orolig över deras tv-vanor, med tanke på hur intellektuella de är. Det vore ju oerhört ironiskt om jag kom till den enda familjen i USA utan tv.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur många jeans jag ska ta med. Jag måste inventera min garderob först. Det här är ett beslut som kräver noggrann överläggning, så ni får sitta som på nålar ett tag till.

Jag fick många kommentarer på det förra inlägget, vilket är väldigt trevligt. Jag hoppas verkligen att ni alla fortsätter att läsa och kommentera min blogg.

För er som undrar så åker jag antaligen den 31 mars, med STS, från Arlanda. Först tre dagar au pair-kurs i New York, sen vidare mot Palo Alto, CA, den 3 april.

AngÃ¥ende min laptop sÃ¥ vill Acer att jag ska skicka den till Tyskland pÃ¥ reparation, nÃ¥got som jag inte är speciellt sugen pÃ¥. Lyckligtvis är det “bara” skärmen som är trasig; hÃ¥rddisken och allt är intakt. Just nu lutar det Ã¥t att jag skaffar en begagnad skärm och använder datorn stationärt sÃ¥ länge, sen köper jag en ny när jag kommer till USA. Det ska nog inte vara sÃ¥ svÃ¥rt att hitta en ny eller begagnad laptop i Silicon Valley, haha.

Jag sa ja.

JAG SKA FLYTTA TILL KALIFORNIEN!

Det känns overkligt och jag är typ livrädd, men vafan.

Hur många par jeans ska man ta med sig?!

Som om det om inte vore nog med att min dator har sjungit sin sista vers, så har jag även fått erbjudande om ett au pair-jobb! Herregud, det här är för mycket för mig på en dag.

San Francisco-familjen som jag berättade om tidigare har intervjuat tre andra kandidater också, men efter att ha pratat med mig och mina referenser (TACK Martina och Ross!) så har de valt mig! Det betyder alltså att jag, Sveriges veligaste man, nu måste ta ett beslut. Jag är sämst på att ta beslut.

Fördelar:

• Vi har liknande intressen: böcker (de har flera bokhyllor fulla) och datorer (mamman jobbar med att göra mjukvara mer användarvänligt).
• Palo Alto. En universitetsstad, vilket betyder intellektuella människor frÃ¥n jordens alla hörn. Dessutom ligger Palo Alto bara 50 minuter utanför San Francisco, en potentiell ny favoritstad.
• De skilda föräldrarna har delad vÃ¥rnad, och när barnen är hos pappan är au apiren nästan alltid ledig.
• Mamman är demokrat. (PHEW!)
• De är open-minded och mÃ¥ngkulturella. Hon nämnde bland annat att de brukade fira indiska, judiska och kinesiska högtider, utöver Halloween, Thanksgiving, Christmas, osv.
• KALIFORNIEN! Behöver jag säga mer? Nej.
• Sönerna verkar vara relativt lugna och inte bortskämda.
• Massor av andra au pairer i omrÃ¥det.

Nackdelar:

• De har ingen extra bil till au pairen. En klar nackdel. Dock sÃ¥ är omrÃ¥det unikt jämfört med resten av USA. Staden har satsat jättemycket pÃ¥ cykelvägar och bussar.
• Jag är lite osäker pÃ¥ om au pair-yrket verkligen är för mig. Klarar jag av det?

När jag skickade in mina ansökningar föreställde jag mig en host family på en Desperate Housewives-gata, med pool, SUVar, och massa pengar. Den här familjen är inte alls så. Och det är bra. Jag kan ju inte låta ytligheter väga tyngst. Den här familjen verkar verkligen trevlig, och jag tror jag skulle trivas jättebra.

Jag vet att jag självklart borde tacka ja. Det här är en chans att uppleva nÃ¥got helt nytt, ett annat liv. Nya människor, nya upplevelser, nya erfarenheter. Men varför känner jag mig dÃ¥ sÃ¥ — jag vet inte — rädd? Jag borde vara hur uppspelt som helst, men det är jag inte. I stället sitter jag och överanalyserar min oro, som vanligt. Jag förstÃ¥r inte vad som är mitt problem egentligen. Vad är det värsta som kan hända? Om jag inte trivs kan jag ju bara Ã¥ka hem igen.

Jag måste ta mod till mig. Jag måste våga ta steget. Jag måste börja leva igen.

Edit: I det här inlägget framställer jag det lite som nu eller aldrig, vilket det egentligen inte är. Jag kan tacka nej, och vänta på att nästa intresserade familj ska höra av sig. Men frågan är ju, kommer det verkligen att komma en bättre familj? Och kommer jag verkligen våga tacka ja då? Risken finns att jag kommer att fortsätta tacka nej till helt okej familjer, på grund av något svepskäl. Så det är kanske nu eller aldrig egentligen? GAH, jag blir galen!

Något fruktansvärt har hänt. Min laptop har slutat fungera.

Ni som känner mig vet att jag tillbringar i princip all min vakna tid tillsammans med min kära bärbara dator. Men nu är det slut med det.

Det är en sorgens dag.

Nu ska jag svepa in mig själv och mitt rum i svarta sorgeflor.

Pust. Har just pratat med mamman i familjen E i 51 minuter. Jag är helt slut. Det är läskigt hur rostig min engelska är.

Lite info: ensamstående mamma; två söner (7 och 11 år gamla); Palo Alto, California (en timme söder om San Francisco). Det är meningen att barnen ska vara hos pappan halva veckan, så au pairen har mycket fritid. Mamman nämnde 25 timmar som en normal arbetsvecka, jämfört med 45 timmar som vissa au pairer måste arbeta. Familjen har ingen extra bil till au pairen, så man cyklar med barnen till skolan. Jag har läst på många au pair-forum att körkort och bil är ett måste i USA för att inte bli isolerad i huset, så det är ju en klar nackdel. Dock så har området (Silicon Valley!) bäst lokaltrafik i USA, efter NYC.

Jaha, nu måste jag ta ställning till det här. Jobbigt. Jag som hade tänkt blogga om elefant-dokumentären (se föregående inlägg).

Ikväll på Kunskapskanalen:

22:30
HOW TO MASTURBATE AN ELEPHANT
Dokumentär. Om hur nÃ¥gra pionjärer pÃ¥ omrÃ¥det försöker rädda de sista spillrorna av världens mest betydande och storslagna djurarter frÃ¥n utrotning. Hur masturberar man en elefant? ”Med försiktighet”, skulle väl de flesta svara. För Thomas Hildebrandt, är det en vana. Han försöker fÃ¥ elefanter och noshörningar i stämning för älskog och sex, och visar ocksÃ¥ varför det är en dÃ¥lig idé att beröra elefantens penis. Han kollega har fÃ¥tt en blÃ¥tira av en elefantpenis – den är 1,5 m lÃ¥nga – deras mission är inte riskfri.

Tv-kvällens höjdpunkt, onekligen.

Källa.