Jag är fri!

Det var meningen att de skulle åka imorse, men i vanlig ordning blev de lite försenade. Tolv timmar försenade. De åkte nyss, kl 22.

Jag är så sjukt utmattad. Den här veckan har varit helt galen. Jag har jobbat över 70 timmar. Min värdmamma tyckte att det var en bra idé att göra sina skattedeklarationer dagarna före avfärd. Deklarationer för de tre senaste åren. Både för henne privat och för hennes företag.

Som om det inte vore nog så bestämde hon sig för någon dag sen att hyra ut huset över sommaren. Det har tagit henne en hel vecka att få undan alla papper som har legat utspridda runtom i huset i flera månader: i köket, matsalen, på golvet i vardagsrummet, på soffbordet, i princip överallt. Och eftersom att huset ska hyras ut så måste alla deras kläder läggas i flyttlådor och ställas ut i garaget. Och gissa vem som fick göra det? (Jag.)

Hursomhelst. Det var sagt att jag skulle fÃ¥ bo här i en vecka ensam, sen skulle de eventuella hyresgästerna flytta in veckan efter det. MEN, häromdagen var det tvÃ¥ intresserade som var här och tittade pÃ¥ huset, och dÃ¥ säger min värdmamma plötsligt till mig typ “ja, jag kanske ska presentera er för varandra” och pekar pÃ¥ främlingarna. “Ni ska ju ändÃ¥ bo tillsammans ett tag”. WHAT THE FUCK?! Det visade sig att de ska flytta in pÃ¥ tisdag!

Jag som hade sett fram emot min lediga och ensamma vecka, och så ska jag i stället bo tillsammans med främlingar! Min värdmamma är verkligen un-freaking-believable. Jag blir så less!

Det har varit 38 grader här idag. Ungefär outhärdligt varmt. Man kan duscha, men när man väl kommer ut ur duschen och har torkat av sig, ja, då är man svettig igen.

Just nu sitter jag på Starbucks, och här har de AC:n på full effekt. Jag sitter nästan och skakar, så kallt är det!

Varför kan det inte vara LAGOM varmt? Och varför finns inte ordet lagom i det engelska språket?!

Jag skulle kunna gnälla om hur jobbig min vecka är, hur jobbar heeela dagarna, hur mina värdbarn försöker döda varandra, hur jag inte kommer att ha tid för något midsommarfirande alls, och hur less jag är; men istället väljer jag att skriva om de positiva sakerna.

På söndag åker min värdfamilj äntligen till Kanada. När de har åkt ska jag bo ensam i deras hus i en vecka och bara vara ledig. Hur skönt som helst. Och när den lediga veckan är över, ja, då flyttar jag till MIN NYA VÄRDFAMILJ.

Ja, ni hörde rätt. Jag har hittat en ny familj (eller, det var snarare de som hittade mig) trots all negativitet från min nuvarande värdmamma och min area director. IN THEIR FACES!

Familjen består av en ensamstående mamma hennes sjuårige son. Mamman jobbar med digital videoinnehåll på ett känt mobiltelefonföretag. De bor just nu i downtown Palo Alto, men ska flytta till Redwood City, 15 minuter härifrån, i höst. Föräldrarna har delad vårdnad, ungefär 50/50, så jag kommer att ha mycket fritid. Det bästa av allt är dock att jag kommer att få en bil! Woho!

Familjen har aldrig haft en au pair förut, vilket kan vara både bra och dåligt. De kanske inte kan reglerna alls, eller så kanske de följer dem alldeles för noga. Men nu har ju jag varit au pair i några månader redan, så jag vet typ hur det ska gå till. Om både familjen och jag hade varit helt nya hade det varit lite värre kanske.

Förhoppningsvis är den här nya familjen mycket renare och mer organiserad än min nuvarande. Det känns bra, jag känner mig hoppfull, men man vet ju faktiskt aldrig förrän man väl kommer dit. Spännande!

Nu ska jag fortsätta att tillbringa min midsommarafton med att försöka hantera en obstinat sjuåring. Jättekul.

Häromdagen fick jag reda på att det här är min sista jobbvecka hos familjen Smuts. På söndag åker de till Kanada, och kommer att stanna där hela sommaren. De är snälla nog att låta mig stanna en vecka ensam i huset efter det att de har åkt. Följaktligen har jag nu mindre än två veckor på mig att hitta en ny värdfamilj. *GLUP*

Som tur är har jag en på gång. De är på semester just nu, så jag kan inte riktigt prata med dem, men vad jag förstår så är de väldigt intresserade av mig, och jag är intresserade av dem. DOck så är inget bestämt ännu. Håll tummarna! Jag har inte hört något från någon annan familj på en vecka, så den här familjen är nog mitt sista hopp. Nervöst!

Jag kan dö nu.

JAG HAR SETT OPRAH WINFREY IN REAL LIFE!

Hon höll tal pÃ¥ Stanford University’s Commencement Ceremony (typ avslutning/graduation). PÃ¥ min väg mot stadion där ceremonin hölls, hade jag turen att gÃ¥ förbi alldeles där hon satt och blev intervjuad av nÃ¥gon tv-kanal. Som ni kanske förstÃ¥r sÃ¥ kissade jag nästan pÃ¥ mig av upphetsning.

Hennes tal var jättebra, så klart. Underhållande och inspirerande, precis som det ska vara.

Phew. Jag chansade att det var strömadaptern det var fel på, så jag köpte en ny sådan och höll tummarna hårt. Det fungerade! För en gång skull hade jag datorgudarna på min sida. Det enda som sved lite mycket, var att adaptern kostade 600 kr.

Några andra saker som har hänt idag är att jag vakande av att det luktade rök. Spännande! Dessutom har jag varit på en intervju med mamman i en ny värdfamilj. Jag är rätt hoppfull faktiskt, men om det är något jag har lärt mig av au pair-upplevelsen så är det att man inte ska ta ut något i förskott, och inte hoppas för mycket. Man blir bara besviken.

Nu ska jag snart cykla till skolan och hämta ungjävlarna barnen, och försöka att inte stanna på Jamba Juice längs vägen.

Det är något fel på min laptop, IGEN. Strömförsörjningen funkar inte. Jag vet inte om det är batteriet, nätuttaget, sladden eller adaptern det är fel på. Det enda jag vet är att batteriet snart tar slut, och då är jag utan dator.

Jag kan inte beskriva med ord hur fruktansvärt det är.

Hej då.

Jag fick nyss ett mejl från mitt gym:

Weight lifted this month (May 2008): 119 495 pounds = 14.9 African elephants.

54 202 kg. Duktigt, Niklas!

Mitt humör det senaste dygnet har varit som en bergochdalbana. IgÃ¥r kväll ville min värdmamma “have a talk”, vilket aldrig är ett bra tecken. Jag orkar inte Ã¥terge hela den timslÃ¥nga konversationen, men det hon ville fÃ¥ fram var i alla fall att jag bara har en pytteliten chans att hitta en ny familj. Vid ett tillfälle tog hon fram mitt au pair-ansökningsbrev, och bredvid det la hon ett brev frÃ¥n en annan sökande och sa att jag skulle läsa igenom det. Det visade sig vara en perfekt kandidat, typ: “Hej, jag är föräldralös och jag har tagit hand om mina fyra smÃ¥syskon hela livet, bla bla bla…” Jag vet inte vad min värdmamma ville Ã¥stadkomma med att visa mig det där brevet. Det hon lyckades med var att bryta ner det lilla självförtroendet jag har kvar.

Jag gick och la mig väldigt less, och vaknade väldigt omotiverad. Den här dagen började dock bättre, då jag fick ett telefonsamtal från en familj i Florida som var intresserad av mig. Intervjun gick bra och jag kände mig verkligen exalterad och hoppfull. Med lätta steg begav jag mig till Stanford Blood Center, för att vara en bra medmänniska och donera lite blod. Det var här dagen började dala.

Jag fyllde i en massa formulär, skrev under papper och svarade på frågor. Sen fick jag träffa en (snygg!) läkarstudent. Jag blev dissad. Man får nämligen inte donera blod i USA om man har spenderat mer än fem år i Europa, vilket jag naturligtvis har. Uppenbarligen finns det en pyttepytteliten chans att jag har en mikroskopisk galna kosjukan-smitta i mitt blod. Osis. Det hade ju varit hjälpsamt om de hade informerat mig om det när jag ringde och bokade tid, men men. Så, jag traskade hemåt, utan att fått möjlighet att vara en god människa.

När jag kommer hem kollar jag mejlen och får se att Florida-familjen inte vill ha mig. Skit.

Ungefär så kul har min dag varit. Nu sitter jag på mitt rum och saknar en tv-apparat och kompisar (i den ordningen). Den enda ljuspunkten är att två andra familjer har visat intresse för mig idag, och kommer kanske att kontakta mig. Jag är inte så jätteexalterad över någon av dem, men det borde ju vara ett bra tecken att tre familjer har visat intresse första dagen i min rematch-process. Det ska jag gnida i min värdmammas ansikte så fort jag får möjlighet.

Saker jag har fått kastade emot mig idag:

• Tejprulle
• Limstift
• Mina sandaler
• Rowans skor
• Fullpackad ryggsäck

Tejprullen träffade mig i magen, medan limstiftet susade förbi mitt högra öra med överraskande hög fart.

Rowan hade alltsÃ¥ världens temper tantrum (jag vet inte vad det kallas pÃ¥ svenska? Humörsutbrott?) idag. Min värdmamma fick sitta och hÃ¥lla fast honom i en och en halv timme. Han skrek, grät, sparkade, slog, rev, bet, klöste, spottade… Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om hon inte hade varit hemma.

Nu ska jag till gymmet och få utlopp för all min frustration.

Att berätta för min värdmamma var en av de svÃ¥raste sakerna jag har gjort under min tid här. Självklart sÃ¥ sköt jag upp det sÃ¥ länge jag bara kunde, vilket resulterade i att jag gick runt och var nervös i en hel vecka. Vid ett tillfälle Ã¥t vi lunch ute tillsammans, och hon pratade pÃ¥ om de kommande mÃ¥naderna, sommaren, Kanada, hösten… Jag satt tyst och Ã¥ngestsvettades, inkapabel till att öppna munnen. Till slut kunde jag inte hÃ¥lla det inne länge. Det var som att dra bort ett plÃ¥ster: det var jobbigt, det gjorde ont, men det kändes skönt efterÃ¥t.

Jag är säker på att jag har tagit rätt beslut, men jag har ända dåligt samvete. Min värdmamma är ensamstående, hon driver ett eget företag, hennes ex-man är typ galen, och hon gör så gott hon kan. Dessutom gillar hon mig och vill att jag ska stanna. Så jag känner mig lite skyldig och som att jag ger upp. Men jag har faktiskt försökt i två månader, men jag trivs helt enkelt inte, och då kan jag bara inte stanna.

Imorgon startar rematch-processen. Risken finns att jag inte hittar någon ny familj. Då måste jag åka tillbaka till Sverige, och det vill jag verkligen inte.

Det känns lite läskigt att inte ha någon aning om var jag kommer att befinna mig om tre veckor. Läskigt, men spännande.

Okej, jag ska inte hålla er på sträckbänken längre. Här kommer anledningarna till varför jag måste byta familj:

Som ni kanske eller kanske inte vet, sÃ¥ är jag en ganska ordentlig person. Jag gillar att ha saker och ting organiserade — jag vill kunna planera min tillvaro, jag vill ha det städat och rent omkring mig, jag vill komma i tid, och sÃ¥ vidare.

Min nuvarande värdfamilj är raka motsatsen.

Min värdmamma ger mig inget schema. Inte förrän på fredagskvällen brukar jag få reda på om jag ska jobba i helgen eller inte, vilket gör det helt omöjligt att planera min fritid.

Huset är inte bara extremt stökigt, det är smutsigt också. Min värdmamma tyckte helt enkelt inte att hon hade tid att städa, så en dag bestämde hon sig för att sluta. Jag är van med att bo i ett hus det det dammsugs minst varannan dag och klarar helt enkelt inte av att bo i ett hus där hallmattan inte har blivit dammsugen på ett helt år (sann historia) och där det finns spindelnät i hörnen.

En eftermiddag häromveckan sa min värdmamma när hon gick ut att hon skulle komma tillbaka till middagen, som vi äter 17:30. Hon kom tillbaka nästan fyra timmar försent, kl 21:15. Utan att ringa, utan att säga förlåt. Oacceptabelt.

Det kommer mera. (more…)